Ϸվ

Europeiska rådet, som består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, ger Europeiska unionen de impulser som behövs för dess utveckling och fastställer de allmänna politiska riktlinjerna. Kommissionens ordförande deltar också utan rösträtt. Europaparlamentets talman talar inför Europeiska rådet när detta inleder sina möten. Lissabonfördraget gav Europeiska rådet ställning som en av unionens institutioner och försåg det med ett långvarigt ordförandeskap.

Rättslig grund

Artiklarna13, 15, 26, 27 och 42.2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).

Bakgrund

Toppmötena mellan stats- eller regeringscheferna för EU:s medlemsstater hålls nuförtiden i form av Europeiska rådet. Det första av dessa ”europeiska toppmöten” hölls i Paris 1961 och de har börjat hållas oftare sedan 1969.

Det var vid det europeiska toppmötet i Paris i februari 1974 som man beslutade att dessa toppmöten mellan stats- eller regeringscheferna i fortsättningen skulle hållas regelbundet och gå under namnet ”Europeiska rådet”, samt kunna anta en allmän riktlinje för problematiken kring den europeiska integrationen och säkerställa en ordentlig samordning av EU:s verksamhet.

Europeiska rådet fördes in i gemenskapsfördragen för första gången genom den europeiska enhetsakten (1986), där dess sammansättning fastställdes, liksom att Europeiska rådet skulle sammanträda två gånger om året.

I Ѳٰٴö (1992) formaliserades Europeiska rådets roll som institution inom EU.

I Lissabonfördraget (som formellt heter fördraget om Europeiska unionen) från 2009 blev Europeiska rådet en fullvärdig institution inom Europeiska unionen (artikel13) och dess uppgifter fastställdes som att ”ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar” (artikel15). Europeiska rådet och Europeiska unionens råd (rådet) har kommit överens om att sinsemellan dela avsnittII i EU:s budget (artikel43 b i budgetförordningen), och därför har den allmänna budgeten endast 10avsnitt och inte 11, fastän Europeiska rådet och rådet är separata institutioner.

Organisering

Europeiska rådet, som sammankallas av sin ordförande, sammanför de 27medlemsstaternas stats- eller regeringschefer samt kommissionens ordförande (artikel15.2 i EU-fördraget). Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik deltar i dess arbete. Europaparlamentets talman brukar inbjudas att höras i början av mötet (artikel235.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget)).

Ordföranden väljs av Europeiska rådet för en period på två och ett halvt år, som kan förnyas en gång, och representerar EU inför omvärlden. Ordförandens roll fastställs i artikel15 i EU-fördraget. Den nuvarande ordföranden Charles Michel inledde sin första mandatperiod den1december 2019 och omvaldes i mars 2022 för en andra mandatperiod från den1juni 2022 till den30november 2024.

Europeiska rådet brukar fatta sina beslut enhälligt, men ett antal viktiga utnämningar görs med kvalificerad majoritet (i synnerhet utnämningarna av Europeiska rådets ordförande, valet av kandidat till posten som ordförande för kommissionen, samt utnämningarna till unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik respektive Europeiska centralbankens ordförande).

Europeiska rådet sammankommer normalt minst fyra gånger perår. Sedan 2008 har mötena hållits oftare, framför allt under finanskrisen och den därpå följande skuldkrisen inom euroområdet. Längre fram har också migrationen till EU och frågor om inre säkerhet tagit upp mycket av Europeiska rådets tid.

Sedan 2016möts stats- och regeringscheferna också i konstellationen EU-27, där Storbritannien inte har medverkat. Dessa möten var till en början informella, till dess att Storbritannien med stöd av artikel50 i EU-fördraget ingick med sin formella anmälan om utträde ur EU i mars 2017. Därefter höll EU-27 en rad formella möten av typ ”Europeiska rådet (artikel50)”, vid sidan om de ordinarie mötena.

Europeiska rådet sammankommer dessutom i form av ”regeringskonferenser”. Dessa konferenser med företrädare för medlemsstaternas regeringar sammankallas för att man ska diskutera och enas om ändringar av EU-fördragen. Innan Lissabonfördraget trädde i kraft 2009 fanns det inget annat sätt att ändra fördragen. Det kallas nu det ”ordinarie ändringsförfarandet”. Regeringskonferensen, som sammankallas av Europeiska rådets ordförande, beslutar om fördragsändringar med enhällighet.

Uppgifter

A. Ställning i unionens institutionella system

Enligt artikel13 i EU-fördraget ingår Europeiska rådet i unionens ”institutionella ram”. Emellertid fungerar det mera som en instans för allmänna politiska impulser än ett beslutande organ i juridisk bemärkelse. Det är bara i undantagsfall som Europeiska rådet fattar beslut med rättsverkan för EU (se punktC.2 nedan), men det har förvärvat ett antal institutionella beslutsbefogenheter. Europeiska rådet är numera behörigt att anta rättsligt bindande akter som kan överklagas till Europeiska unionens domstol, något som även kan ske vid underlåtenhet att vidta åtgärder (artikel265 i EUF-fördraget).

EU-fördraget (artikel7.2) ger Europeiska rådet befogenhet att, efter parlamentets godkännande, inleda förfarandet med att upphäva en medlemsstats rättigheter genom att slå fast att medlemsstaten allvarligt åsidosätter EU:s principer.

B. Förbindelser med övriga institutioner

Europeiska rådet fattar sina beslut helt självständigt, och behöver mestadels inte något initiativ från kommissionen eller någon medverkan från parlamentets sida.

I Lissabonfördraget föreskrivs dock en fortsatt organisatorisk förbindelse med kommissionen, eftersom kommissionens ordförande ingår i Europeiska rådet såsom medlem utan rösträtt och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik är närvarande vid diskussionerna. Dessutom ber Europeiska rådet ofta kommissionen att lägga fram förberedande rapporter inför rådsmötena. Artikel15.6d i EU-fördraget ålägger Europeiska rådets ordförande att ”lägga fram en rapport för Europaparlamentet efter varje möte i Europeiska rådet”. Europeiska rådets ordförande sammanträffar också månatligen med parlamentets talman och med ledare för politiska grupper. I februari 2011 gick den dåvarande ordföranden med på att besvara skriftliga frågor från ledamöter av Europaparlamentet avseende hans politiska verksamhet. Parlamentet kan dock även utöva ett visst informellt inflytande genom talmannens närvaro vid Europeiska rådets möten, genom möten som partiledarna håller inom sina respektive europeiska politiska grupper före Europeiska rådets möten och genom resolutioner som parlamentet antar om frågor som står på föredragningslistan för mötena, om resultaten av mötena och om de formella rapporter som Europeiska rådet lägger fram.

Enligt Lissabonfördraget blir innehavaren av unionens nya ämbete som hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik en ytterligare aktör som föreslår och genomför utrikespolitik på Europeiska rådets vägnar Europeiska rådets ordförande ansvarar för att EU företräds inför omvärlden i de frågor som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, utan att de befogenheter åsidosätts som har tilldelats unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

C. Befogenheter

1. Institutionellt

Europeiska rådet ska ge EU ”de impulser som behövs för dess utveckling” och bestämmer dess ”allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar” (artikel15.1 i EU-fördraget). Europeiska rådet beslutar även med kvalificerad majoritet om rådets konstellationer och tidsplanen för de roterande ordförandeskapen.

2. Utrikes- och säkerhetspolitiska frågor (se faktabladen5.1.1 och 5.1.2)

Europeiska rådet fastställer de allmänna principerna och riktlinjerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och beslutar om gemensamma strategier för genomförandet av denna (artikel26 i EU-fördraget). Europeiska rådet ska med enhällighet besluta om det är lämpligt att rekommendera medlemsstaterna att gradvis utforma en gemensam försvarspolitik i enlighet med artikel42.2 i EU-fördraget.

Om en medlemsstat, av skäl av vital betydelse som rör nationell politik, avser att motsätta sig antagandet av ett beslut får rådet med kvalificerad majoritet besluta att frågan ska hänskjutas till Europeiska rådet för ett enhälligt beslut (artikel31.2 i EU-fördraget). Samma förfarande kan tillämpas om medlemsstaterna beslutar att upprätta ett fördjupat samarbete på detta område (artikel20 i EU-fördraget).

Vid konferensen om Europas framtid antog medborgarna rekommendation nr21 och uppmanar EU att förbättra sin förmåga att fatta snabba och effektiva beslut, särskilt genom att övergå från enhällighet till omröstning med kvalificerad majoritet på Gusp-området och genom att stärka rollen för unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. I sin lade parlamentet fram förslag till fördragsändringar för rådet i enlighet med det ordinarie ändringsförfarande som fastställs i artikel48 i EU-fördraget. Ett av de viktigaste förslagen var att göra det möjligt att fatta beslut i rådet genom omröstning med kvalificerad majoritet i stället för enhällighet på relevanta områden, såsom antagande av sanktioner och i händelse av en nödsituation. Parlamentets utskott för konstitutionella frågor håller också på att utarbeta ett betänkande om genomförandet av öåԲܱܲ i EU-fördragen (dvs.klausuler som gör det möjligt att ändra ett lagstiftningsförfarande utan någon formell ändring av fördragen) och föreslår att öåԲܱܲ ska aktiveras på vissa prioriterade politikområden, såsom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

3. Ekonomisk styrning och den fleråriga budgetramen (se faktablad1.4.3)

Sedan 2009 har statsskuldskrisen gjort Europeiska rådet och eurotoppmötena till de främsta aktörerna för att åtgärda följderna av den globala bankkrisen. Ett flertal medlemsstater har fått ekonomiska stödpaket genom ad hoc-avtal eller tillfälliga avtal efter beslut av stats- eller regeringscheferna, vilka sedermera ratificerats i medlemsstaterna. Sedan 2012 har ekonomiskt bistånd kanaliserats via den permanenta Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). Medlemsstaternas regeringar har, under aktiv medverkan från kommissionen, parlamentet och Europeiska centralbanken, tagit fram ett internationellt fördrag, nämligen fördraget om stabilitet, samordning och styrning (också kallat ”finanspakten”) som möjliggör skärpt kontroll av medlemsstaternas budgetpolitik och socioekonomiska politik. Detta aktualiserar allt fler frågor om vilken roll kommissionen och parlamentet ska spela inom den ekonomiska styrningen av euroområdet.

Europeiska rådet spelar också en viktig roll i samband med den europeiska planeringsterminen. Vid sina vårmöten utfärdar Europeiska rådet politiska riktlinjer om makroekonomiska reformer samt om skatte- och strukturreformer och om tillväxtfrämjande politik. Vid sina möten i juni godkänner Europeiska rådet rekommendationer som uppkommit som resultat av kommissionens utvärdering av de nationella reformprogrammen och diskuterats i rådet.

Europeiska rådet medverkar också vid förhandlingarna om den fleråriga budgetramen, där det spelar en nyckelroll för uppnåendet av en politisk överenskommelse om de centrala politiska frågorna i förordningen om den fleråriga budgetramen, såsom utgiftstak, utgiftsprogram och finansiering (resurser).

4. Polissamarbete och rättsligt samarbete i straffrättsliga frågor (se faktablad4.2.6 och 4.2.7)

På en rådsmedlems begäran avgör Europeiska rådet om det är lämpligt att upprätta ett fördjupat samarbete på något hithörande område (artikel20 i EU-fördraget). Genom Lissabonfördraget infördes flera nya öåԲܱܲ som ger Europeiska rådet möjlighet att ändra beslutsreglerna i rådet från enhällighet till majoritetsomröstning (se faktablad1.2.4).

Resultat

Europeiska rådet har fastställt en femårig strategisk agenda (2019–2024) med prioriterade områden för EU:s mer långsiktiga åtgärder och fokus. Utöver den strategiska agendan fastställs i rådets mer kortsiktiga arbetsprogram, de så kallade ledaragendorna, vilka frågor som ska tas upp vid kommande möten i Europeiska rådet och vid internationella toppmöten. I den vägledande , fastställs till exempel de vägledande prioriteringarna för perioden januari–juli 2023, som i synnerhet omfattar fortsatt EU-stöd till Ukraina som svar på Rysslands anfallskrig, ekonomin och främjandet av EU:s långsiktiga konkurrenskraft och EU:s strategiska oberoende, inbegripet när det gäller säkerhet och energi.

Den strategiska agendan 2024–2029 planeras antas i juni 2024. För att inleda diskussionerna i förväg skickade Charles Michel ut en inför Europeiska rådets möte i juni 2023. Han föreslog fyra huvudområden för den kommande dagordningen: konsolidera EU:s ekonomiska och sociala bas (den gröna och den digitala omställningen, konkurrenskraft, innovation, hälso- och sjukvård), ta itu med energiutmaningen, förstärka EU:s försvars- och säkerhetskapacitet, och fördjupa samarbetet med resten av världen. Dessutom föreslog han att EU:s övergripande strategi för migration skulle stärkas.

A. Flerårig budgetram

För att hjälpa EU med återuppbyggnaden efter pandemin och främja investeringar i den gröna och digitala omställningen enades Europeiska rådets ledare vid sitt om ett övergripande paket på 1824,3miljarder euro som kombinerar både den fleråriga budgetramen och en extraordinär återhämtningsinsats inom ramen för instrumentet Next Generation EU.

Vid sitt möte den nådde Europeiska rådet en överenskommelse om översynen av den fleråriga budgetramen 2021–2027. Europeiska unionens råd godkände därför tre lagstiftningsakter som syftar till att stärka långtidsbudgeten och gripa sig an nya utmaningar. Det antagna paketet innehåller ändringar av budgetramen och inrättandet av Ukrainafaciliteten samt den europeiska plattformen för strategisk teknik (STEP).

B. Utrikes- och säkerhetspolitiken

Sedan början av nittiotalet har utrikes- och säkerhetspolitiken varit ett viktigt tema för Europeiska rådets toppmöten. De beslut som man har fattat på detta område omfattar bland annat

  • internationell säkerhet och kampen mot terrorism,
  • europeisk grannskapspolitik och förbindelserna med Ryssland,
  • förbindelserna med Medelhavsländerna och Mellanöstern.

Vid sitt möte i Helsingfors den10–11december 1999 beslutade Europeiska rådet att förstärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken genom att utveckla den militära och den icke-militära krishanteringskapaciteten.

Vid sitt var Europeiska rådet enigt om att ett permanent strukturerat samarbete (Pesco) behövde inledas för att stärka Europas säkerhet och försvar. Pesco inrättades med stöd av rådets beslut av den11december 2017. Alla EU-medlemsstater, utom Danmark och Malta, deltar i Pesco. Sammanlagt finns det nu 46 Pesco-projekt.

Vid sitt ovannämnda extra möte den17–21juli 2020 enades Europeiska rådet om att en europeisk fredsfacilitet skulle inrättas som ett instrument utanför budgeten för att finansiera åtgärder på säkerhets- och försvarsområdet. Det finansiella taket för faciliteten för perioden 2021–2027 fastställdes till 5miljarder euro och den kommer att finansieras som en post utanför budgeten och den fleråriga budgetramen genom bidrag från medlemsstaterna på grundval av en BNI-fördelningsnyckel.

Vid sitt extra möte den30–31maj 2022 fördömde Europeiska rådet Rysslands anfallskrig mot Ukraina och enades om det sjätte sanktionspaketet, som omfattar råolja och petroleumprodukter som levereras till medlemsstaterna från Ryssland. Ett tillfälligt undantag för råolja som levereras via rörledningar infördes. Ledarna uppmanade Europeiska unionens råd att färdigställa och anta de nya sanktionerna utan dröjsmål.

Enligt slutsatserna från står Europeiska unionen ”fullt och fast på Ukrainas sida och kommer att fortsätta att ge Ukraina och dess befolkning starkt politiskt, ekonomiskt, militärt, finansiellt och humanitärt stöd så länge det behövs.”

C. Utvidgning (se faktablad5.5.1)

Europeiska rådet har fastställt villkoren för varje förhandlingsomgång om utvidgning av Europeiska unionen. I Köpenhamn 1993 lade man grunden för en ny anslutningsomgång (Köpenhamnskriterierna). Vid möten under de kommande åren gjordes en ytterligare precisering av anslutningskriterierna och de institutionella reformer som måste föregå en anslutning.

beslutade att Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern skulle få ansluta sig den1maj 2004. Rumänien och Bulgarien anslöt sig till unionen den1januari 2007.

ٱ3oktober 2005 godkände Europeiska rådet vid sitt möte i Luxemburg en ram för förhandlingar med Kroatien och Turkiet om deras anslutning till unionen. Anslutningsfördraget med Kroatien undertecknades den9december 2011 och Kroatien anslöt sig den1juli 2013.

ٱ14december 2021 antog rådet (allmänna frågor) sina för Montenegro, Serbien, Turkiet, Republiken Nordmakedonien, Albanien, Bosnien och Hercegovina och Kosovo, med en bedömning av de framsteg som gjorts i vart och ett av dessa kandidatländer och potentiella kandidatländer.

ٱ beviljade Europeiska rådet Ukraina status som kandidatland efter landets ansökan om medlemskap den28februari 2022, och uppmanade kommissionen att rapportera till rådet om uppfyllandet av de villkor som anges i kommissionens yttrande om ansökan om medlemskap. Beslut om ytterligare åtgärder kommer att fattas av rådet när alla dessa villkor är helt uppfyllda.

Europeiska rådet erkänner i ”de betydande ansträngningar som Ukraina har visat under de senaste månaderna för att uppnå de mål som ligger till grund för landets status som kandidatland för EU-medlemskap. Det välkomna[de] Ukrainas reformansträngningar i dessa svåra tider och uppmana[de] landet att fortsätta på denna väg och att uppfylla de villkor som anges i kommissionens yttrande om landets ansökan om medlemskap för att göra framsteg i riktning mot ett framtida EU-medlemskap.”

Vid sitt beslutade Europeiska rådet att inleda anslutningsförhandlingar med Ukraina och Republiken Moldavien och att bevilja Georgien status som kandidatland ”under förutsättning att de relevanta åtgärder som anges i kommissionens rekommendation av den8november 2023 vidtas”.

D. Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen

ٱ23mars 2018 antog Europeiska rådet (artikel50) vid sitt möte i konstellationen EU-27 riktlinjerna för framtidens förbindelser med Storbritannien efter brexit. Enligt riktlinjerna ville EU ha ett så nära partnerskap som möjligt med Storbritannien. Partnerskapet skulle bland annat omfatta handelssamarbete och ekonomiskt samarbete samt säkerhet och försvar.

ٱ17oktober 2019 godkände Europeiska rådet vid sitt möte i konstellationen EU-27 det reviderade avtal om utträde och den reviderade politiska förklaring som EU:s och Storbritanniens förhandlare samma dag enats om. Avsikten var då att Storbritannien skulle kunna lämna Europeiska unionen under ordnade former.

Efter en begäran från Storbritannien antog Europeiska rådet den29oktober 2019 ett beslut om att förlänga den tidsfrist som föreskrivs i artikel50.3 i EU-fördraget till och med den31januari 2020, för att man bättre skulle hinna ratificera avtalet om utträde. Utträdesavtalet trädde i kraft den31januari 2020. Avtalet betecknar slutet på den tidsfrist som beviljats i enlighet med artikel50 i EU-fördraget och början av en övergångsperiod som utsträcker sig till och med den31december 2020. Storbritannien är numera inte längre en EU-medlemsstat utan ett tredjeland.

E. Institutionella reformer

Vid sitt möte i Tammerfors (den15–16oktober 1999) fastställde Europeiska rådet hur man skulle gå till väga vid utformningen av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se faktablad4.1.2). Europeiska rådet i Helsingfors (december 1999) sammankallade till den regeringskonferens som förberedde Nicefördraget.

Europeiska rådet i Laeken (den14–15december 2001) beslutade att sammankalla ett konvent om Europas framtid, som utarbetade det konstitutionsfördrag som det sedan gick så illa för (se faktablad1.1.4). Efter att ha befunnit sig i ett institutionellt dödläge i två och ett halvt år antog Europeiska rådet den21–22juni 2007 ett detaljerat mandat för en regeringskonferens som ledde till undertecknandet av Lissabonfördraget den13december 2007, vilket trädde i kraft den1december 2009 (se faktablad1.1.5). ٱ25mars 2011 antog Europeiska rådet beslutet om ändring av artikel136, vilket möjliggjorde inrättandet av ESM under 2012.

ٱ29juni 2018 antog Europeiska rådet ett , vilket gör det möjligt för medlemsstaterna att anta de inhemska åtgärder som krävs för att valet till Europaparlamentet inför valperioden 2019–2024 ska kunna förrättas[1].

Den senaste tidens kriser, särskilt covid-19-pandemin och kriget i Ukraina, har aktualiserat behovet av institutionella reformer för att öka EU:s förmåga att hinna reagera effektivt på akuta situationer.

I sin , som antogs den 4maj, välkomnade parlamentet konferensens slutsatser och rekommendationer, erkände att fördragsändringar krävs och uppmanade utskottet för konstitutionella frågor att utarbeta förslag till reform av EU-fördragen genom ett konvent i enlighet med . ٱ9juni 2022 antog parlamentet därför en Ett av de viktigaste förslagen är att reformera omröstningsförförandena och göra det möjligt att fatta beslut i rådet genom omröstning med kvalificerad majoritet i stället för enhällighet på relevanta områden, såsom antagande av sanktioner och så kallade öåԲܱܲ, och i händelse av en nödsituation. ٱ11juli 2023 antog parlamentet en resolution om genomförande av öåԲܱܲ i EU-fördragen. ٱ22november 2023 antog parlamentet en resolution om förslag till ändringar av fördragen och uppmanade Europeiska rådet att sammankalla ett konvent för översynen av fördragen i syfte att modernisera lagstiftningsförfarandena.

[1]

Eeva Pavy / Pablo Abril Marti