Europeiska unionens råd
Rådet är den institution som tillsammans med parlamentet antar EU:s lagstiftning genom förordningar och direktiv och förbereder beslut och icke-bindande rekommendationer. Inom sina befogenhetsområden fattar rådet beslut med enkel majoritet, kvalificerad majoritet eller enhällighet, i enlighet med den rättsliga grunden för den rättsakt som behöver rådets godkännande.
Rättslig grund
Inom Europeiska unionens gemensamma institutionella ramar utövar rådet de befogenheter som det har fått genom artikel16 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artiklarna237–243 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
Roll
A. Lagstiftning
Utifrån de förslag som kommissionen lägger fram antar rådet EU-lagstiftning i form av förordningar och direktiv, antingen tillsammans med Europaparlamentet i enlighet med artikel294 i EUF-fördraget (ordinarie lagstiftningsförfarande) eller ensamt efter samråd med parlamentet (se faktablad1.2.3). Rådet antar även enskilda beslut och icke-bindande rekommendationer (artikel288 i EUF-fördraget) samt utfärdar resolutioner. Rådet och Europaparlamentet fastställer allmänna regler för utövandet av de genomförandebefogenheter som har tilldelats kommissionen eller som rådet har ensamt ().
B. Budget
Rådet är en av budgetmyndighetens två grenar – den andra är parlamentet. Tillsammans antar de Europeiska unionens budget (se faktablad1.2.5). Vidare antar rådet med enhällighet, i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, beslut med bestämmelser om systemet med egna medel och den fleråriga budgetramen (artiklarna311 och 312 i EUF-fördraget). I det senare fallet måste parlamentet godkänna detta med en majoritet av sina ledamöter. Den senaste fleråriga budgetramen (2021–2027) antogs av parlamentet i november 2020. Rådet delar avsnittII EU:s budget med Europeiska rådet (artikel46b i ), men det rör sig om två separata institutioner.
C. Övriga befogenheter
1. Internationella avtal
Rådet ingår Europeiska unionens internationella avtal, som förhandlas fram av kommissionen och i de flesta fall behöver godkännas av parlamentet ().
2. ٲäԾԲ
Rådet utser med kvalificerad majoritet (sedan Nicefördraget) ledamöterna av revisionsrätten, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Europeiska regionkommittén.
3. Den ekonomiska politiken
Rådet samordnar medlemsstaternas ekonomiska politik (artikel121 i EUF-fördraget) och fattar penningpolitiska beslut, utan att detta inverkar på Europeiska centralbankens befogenheter.
Särskilda regler gäller för Eurogruppens medlemmar. I artikel137 i EUF-fördraget sägs att närmare bestämmelser för möten mellan ministrar i de medlemsstater som har euron som valuta ska fastställas i ett protokoll om Eurogruppen. I artikel1 i protokoll nr14 till EUF-fördraget anges följande: ”Ministrarna från de medlemsstater som har euron som valuta ska hålla informella sammanträden. Dessa ska äga rum vid behov för att diskutera frågor förknippade med det särskilda ansvar som de delar när det gäller den gemensamma valutan. Kommissionen ska delta i sammanträdena. Europeiska centralbanken ska inbjudas att delta i dessa sammanträden, som ska förberedas av företrädarna för finansministrarna från de medlemsstater som har euron som valuta och kommissionen.” Enligt artikel2 i protokollet ska ministrarna från de medlemsstater som har euron som valuta med en majoritet av dessa medlemsstater välja en ordförande för två och ett halvt år. I regel samlas Eurogruppens finansministrar dagen före rådets (ekonomiska och finansiella frågor) möte.
Rådet har även vissa funktioner avseende ekonomisk styrning inom ramen för den europeiska planeringsterminen. I början av cykeln, på hösten, behandlar rådet de särskilda rekommendationerna för euroområdet med utgångspunkt i den årliga tillväxtöversikten. I juni och juli antar rådet sedan de landsspecifika rekommendationerna efter att de godkänts av Europeiska rådet.
Artikel 136 i EUF-fördraget ändrades genom Europeiska rådets beslut 2011/199/EU, som trädde i kraft den1maj 2013, efter ratificering av samtliga medlemsstater. Detta utgör den rättsliga grunden för stabilitetsmekanismer såsom Europeiska stabilitetsmekanismen (se faktablad2.6.8).
4. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (se faktablad5.1.1 och 5.1.2)
Lissabonfördraget gav Europeiska unionen, som ersatte Europeiska gemenskapen, rättslig status. Genom det nya fördraget slopades också strukturen med de tre pelarna. Rättsliga och inrikes frågor integrerades fullständigt i EU:s övriga politikområden, inom vilka det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas i nästan alla fall. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken fortsätter rådet dock att agera utifrån särskilda bestämmelser när det antar gemensamma ståndpunkter och gemensamma åtgärder eller utarbetar överenskommelser.
Den tidigare modellen med trojkan har ersatts av ett nytt system: rådet (utrikes frågor) bedriver numera ett tätt samarbete med kommissionen under ständig ledning av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Rådet för utrikes frågor bistås av rådets generalsekretariat och av Europeiska utrikestjänsten.
Organisering
A. ԲäٳٲԾԲ
1. Medlemmar
Rådet består av en företrädare för varje medlemsstat på ministernivå som har befogenhet att fatta bindande beslut för regeringen i denna medlemsstat (artikel16.2 i EU-fördraget).
2. öԻ첹
Med undantag för rådet för utrikes frågor är det företrädaren för det land som innehar ordförandeskapet för Europeiska unionen som verkar som rådets ordförande. öԻ첹 byts ut var sjätte månad enligt en turordning som bestäms genom enhälligt beslut av rådet (artikel16.9 i EU-fördraget). öԻ첹 i rådet, med undantag för konstellationen utrikes frågor, innehas av på förhand bestämda grupper med tre medlemsstater under en period av 18månader. Det sex månader långa ordförandeskapet innehas i tur och ordning av medlemmarna i gruppen.
Under de fem närmaste åren kommer ordförandeskapet att innehas av följande länder: Sverige och Spanien 2023, Belgien och Ungern 2024, Polen och Danmark 2025, Cypern och Irland 2026 samt Litauen och Grekland 2027. Europeiska rådet kan ändra turordningen för ordförandeskapet (artikel236b i EUF-fördraget).
3. Förberedande organ och instanser
En kommitté bestående av medlemsstaternas ständiga representanter förbereder rådets arbete och utför de uppdrag som rådet ger den (artikel240 i EUF-fördraget). Kommittén, som kallas Coreper, leds av en representant för den medlemsstat som innehar ordförandeskapet i rådet (allmänna frågor), det vill säga det roterande ordförandeskapet. Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, som följer utvecklingen i världen på de områden som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, leds dock av en företrädare för unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.
Coreper sammanträder varje vecka för att förbereda rådets arbete och samordna den verksamhet som är kopplad till medbeslutandet med parlamentet. Kommittén är uppdelad i två grupper: Coreper I, som består av de ställföreträdande ständiga representanterna, förbereder arbetet på de mer tekniska områdena, bland annat inom jordbruk, sysselsättning, utbildning och miljö; CoreperII behandlar områden på en ”högre politisk nivå”, vilka framför allt omfattar utrikes frågor, ekonomiska och finansiella frågor samt rättsliga och inrikes frågor. Coreper bistås i sitt förberedande arbete av ett tiotal kommittéer och ett hundratal specialiserade arbetsgrupper.
B. ܲپDzԲäٳ
Beroende på vilket område det gäller fattar rådet beslut med antingen enkel majoritet, kvalificerad majoritet eller enhällighet (se faktablad1.2.3 och 1.2.4). När rådet agerar i egenskap av lagstiftare är dess möten öppna för allmänheten (artikel16.8 i EU-fördraget). Rådets generalsekreterare utses av rådet i enlighet med artikel240 i EUF-fördraget. Rådets möten hålls i Bryssel, men även i Luxemburg (mötena i april, juni och oktober). Det finns för närvarande tio rådskonstellationer, varav tre sammanträder regelbundet (allmänna frågor, utrikes frågor samt ekonomiska och finansiella frågor (Ekofinrådet)).
1. Enkel majoritet
Enkel majoritet innebär att ett beslut anses ha fattats om det får fler röster för än emot. Varje medlem av rådet har en röst. Det betyder att enkel majoritet uppnås om 14 av rådets medlemmar röstar för. Regeln om enkel majoritet är tillämplig om inget annat föreskrivs i fördraget (artikel238.1 i EUF-fördraget). Det är alltså det normala beslutsförfarandet. I själva verket fattas dock beslut med enkel majoritet enbart i ett fåtal frågor, nämligen när det gäller rådets interna arbetsordning, organisationen inom rådets generalsekretariat och kommittébestämmelserna enligt fördraget.
2. Kvalificerad majoritet
a. Mekanism
Den princip som gäller för rådets beslut med kvalificerad majoritet beskrivs i artikel16.4 första stycket i EU-fördraget. Enligt denna artikel krävs det att minst 55% av rådets medlemmar som företräder minst 65% av EU:s befolkning röstar för. I praktiken innebär detta minst 15 av de 27medlemsstaterna. I fall där förslaget inte kommer från kommissionen eller den höga representanten ska så kallad förstärkt kvalificerad majoritet tillämpas. För beslut med förstärkt kvalificerad majoritet krävs det att 72% av rådets medlemmar (dvs.minst 20 av de 27medlemsstaterna) röstar för beslutet. Även i dessa fall måste de rådsmedlemmar som röstar för företräda minst 65% av EU:s befolkning.
b. վäԾԲdzå
Genom Lissabonfördraget utökades tillämpningsområdet för beslutsfattande med kvalificerad majoritet ytterligare. I fråga om 68 rättsliga grunder har omröstning med kvalificerad majoritet antingen införts eller utökats, oftast i samband med införandet av det ordinarie lagstiftningsförfarandet (som nu tillämpas på flera områden som tidigare ingick i den tredje pelaren). Kvalificerad majoritet används även för att utse ordföranden för och ledamöterna av kommissionen samt ledamöterna av revisionsrätten, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Europeiska regionkommittén (se faktablad1.2.3 och 1.2.4).
3. Գä
Fördraget kräver beslut med enhällighet enbart på ett fåtal områden, exempelvis beskattning och socialpolitik. Denna enhällighet föreskrivs även i Lissabonfördraget. Artikel 48.7 i EU-fördraget innehåller en allmän övergångsklausul som är tillämplig på all EU-politik och som på vissa villkor gör det möjligt att avvika från de lagstiftningsförfaranden som ursprungligen föreskrivits i fördragen. Det innebär att rådet får besluta med kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet i vissa frågor. Övergångsklausuler gör det möjligt att gå över från det särskilda lagstiftningsförfarandet till det ordinarie lagstiftningsförfarandet och från omröstning med enhällighet till omröstning med kvalificerad majoritet. En övergångsklausul kan dock bara aktiveras om ett beslut antas enhälligt av rådet eller Europeiska rådet. Följaktligen måste alla medlemsstater vara överens innan en sådan klausul kan aktiveras.
I sitt aviserade kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, en omfattande översyn av övergångsklausulerna. Som en följd av detta har kommissionen hittills offentliggjort fyra meddelanden, nämligen om (september 2018), (januari 2019), (april 2019) och (2019).
Rent allmänt eftersträvar rådet gärna enhälliga beslut även i frågor där detta inte krävs. Denna tendens är en följd av Luxemburgkompromissen från 1966, som innebar slutet på en konflikt mellan Frankrike och de övriga medlemsstaterna när Frankrike vägrade att övergå från enhällighet till kvalificerad majoritet inom vissa områden. I texten till kompromissen anges följande: ”När beslut skall fattas med en majoritet på förslag från kommissionen och mycket betydande intressen för en eller flera medlemsstater står på spel, skall rådets medlemmar bemöda sig att inom rimlig tid nå lösningar som kan antas av samtliga medlemmar i rådet med beaktande av deras ömsesidiga intressen och gemenskapens intressen”.
Man fann också en liknande lösning 1994 genom den så kallade Ioanninakompromissen, som syftade till att skydda medlemsstater som tillsammans nästan kan stoppa ett beslut. Om en sådan minoritet ger uttryck för sin avsikt att motsätta sig ett beslut som rådet måste anta med kvalificerad majoritet, så ska rådet enligt detta arrangemang göra sitt yttersta för att inom rimlig tid finna en lösning som kan godtas av en stor majoritet av medlemsstaterna.
Enligt artikel48 i EU-fördraget kräver varje översyn av grundfördragen enhällighet, vilket har ansetts vara ett stort hinder för en reform av en union som består av 27medlemsstater. För att komma runt enhällighetskravet har medlemsstaterna ingått internationella avtal utanför EU:s rättsordning. Detta skedde för första gången till följd av eurokrisen genom antagandet 2012 av och samt 2014 av . Enligt artikel14.3 i finanspakten tillämpades den från och med dagen för ikraftträdandet endast på de stater som hade ratificerat den. Eftersom endast 12 länder i euroområdet måste ratificera finanspakten, räckte det att en minoritet av medlemsstaterna godkände pakten för att den skulle träda i kraft.
I samband med konferensen om Europas framtid och covid-19-pandemin föreslog parlamentet i sin ”större befogenheter för unionen att agera vid gränsöverskridande hälsorisker” och efterlyste en aktivering av ”den allmänna övergångsklausulen utan dröjsmål för att underlätta beslutsprocessen i alla frågor som kan bidra till att bemöta utmaningarna i samband med den rådande hälsokrisen”. I sin lade parlamentet fram förslag till fördragsändringar för rådet i enlighet med det ordinarie ändringsförfarande som fastställs i artikel48 i EU-fördraget. De föreslagna ändringarna skulle göra det möjligt att fatta beslut i rådet genom omröstning med kvalificerad majoritet i stället för enhällighet på relevanta områden, såsom antagande av sanktioner och i händelse av en nödsituation.
I sitt tal vid den9maj 2022 bekräftade kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, att kommissionen är beredd att genomföra de förslag som inkommit från medborgare om att bryta dödläget med omröstning med enhällighet. Hon förklarade att det nu är ”upp till oss att välja det mest direkta sättet att åstadkomma detta, antingen genom att utnyttja de möjligheter som finns inom ramen för fördragen eller genom att ändra fördragen om det behövs”. Den11juli 2023 antog parlamentet en resolution om genomförande av övergångsklausuler i EU-fördragen och föreslog att övergångsklausuler skulle aktiveras på vissa prioriterade politikområden, i synnerhet den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, energipolitiken och skattefrågor med en miljödimension.
I december 2023 kommissionens ordförande att hennes kommission var angelägen om att reformera fördragen. I ett av den20mars 2024mjukade kommissionen emellertid upp sin inställning och konstaterade att EU:s styrning ”snabbt kan förbättras genom att de nuvarande fördragens potential utnyttjas fullt ut”. Bakgrunden till detta var att kravet på enhällighet innebär ett hinder för förändringar av fördragen.
Eeva Pavy / Alexandru-George Moș