Allmän översikt över utvecklingspolitiken
Utvecklingspolitiken är en central del av EU:s externa politik. Den syftar till att minska och i slutänden utrota fattigdomen och är mycket viktig för EU:s åtgärder på grundval av FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling. Utvecklingspolitikens mål är bland annat att främja hållbar tillväxt, försvara mänskliga rättigheter och demokrati, uppnå jämställdhet, främja fred och inkluderande samhällen samt hantera utmaningar på miljö- och klimatområdet. EU verkar på global nivå och är världens största givare av utvecklingsbistånd. Samarbetet med EU:s medlemsstater och anpassningen till Agenda 2030 underlättar ett effektivt tillhandahållande av bistånd.
Rättslig grund
- Artikel 21.1 i (EU-fördraget): övergripande mandat och riktlinjer för EU: s utvecklingssamarbete.
- Artikel 4.4 och artiklarna208–211 i (-ö).
- Artiklarna 312–316 i EUF-fördraget: budgetfrågor.
- (för gruppen av stater i Afrika, Karibien och Stillahavsområdet (AKS)[1]), som har sedan januari 2024. Det kommer att träda i kraft fullt ut efter att det har godkänts av Europaparlamentet och ratificerats av parterna, det vill säga alla medlemsstater i EU och minst två tredjedelar av medlemmarna i Osaks. Det ersätter .
Politiska ramar
Europeiska unionen stöder utvecklingsländer genom att främja hållbar utveckling och stabilitet. Det långsiktiga målet är att utrota fattigdomen, och detta mål har stått i centrum för EU:s externa politik sedan Europeiska utvecklingsfonden (EUF) inrättades genom Romfördraget 1957. EUF inrättades för att stödja en särskild relation med tidigare kolonier i AKS-regionerna. Sedan den1januari 2021 har EU:s utvecklingsbistånd tillhandahållits via det breda instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – (se närmare uppgifter nedan). Genom instrumentet slogs flera tidigare EU-instrument för extern finansiering samman, däribland EUF.
EU och dess medlemsstater utgör tillsammans . 2021 tillhandahöll de 70,2miljarder euro i offentligt utvecklingsbistånd. Utvecklingssamarbete är en av EU:s delade befogenheter: unionen kan bedriva en gemensam utvecklingspolitik så länge den inte hindrar medlemsstaterna från att utöva sina egna befogenheter på området. Graden av samarbete är sådan att medlemsstaternas utvecklingsorgan ofta genomför EU-finansierade program.
EU åtog sig 2005 att bedriva en konsekvent politik för utveckling, vilket innebär att man måste integrera utvecklingsmål i all politik som påverkar utvecklingsländerna. 2009 delades detta åtagande upp i följande fem områden: 1)handel och ekonomi, 2)hantering av klimatförändringarna, 3)säkerställande av global livsmedelstrygghet, 4)tillvaratagande av migrationens positiva verkningar för utvecklingen samt 5)stärkande av kopplingarna och synergierna mellan säkerhet och utveckling inom ramen för en global fredsbyggande agenda. En från kommissionen, som tidigare kom vartannat år (men som nu ges ut mer sällan), följer EU:s framsteg på området en konsekvent politik för utveckling. Den senaste rapporten offentliggjordes i januari 2019. Europaparlamentets utskott för utveckling har sedan 2010 en ständig föredragande för en konsekvent politik för utveckling. Denna roll innehas för närvarande av Janina Ochojska (Europeiska folkpartiet, Polen). I mars 2023 antog parlamentet en om en konsekvent politik för utveckling där kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och medlemsstaterna uppmanas att öka sina insatser för en konsekvent politik för utveckling. Parlamentet betonade att en konsekvent politik för utveckling måste förbli en central del av EU:s yttre förbindelser och uppmanade kommissionen att klargöra tillämpningen av en konsekvent politik för utveckling inom ramen för målen för hållbar utveckling.
Utvecklingsbistånd är en begränsad resurs. Av detta skäl engagerar sig EU för biståndseffektivitet och främjar nära relationer med partnerländerna i programplaneringen och genomförandet av utvecklingsåtgärder. EU:s uppförandekod om arbetsfördelning inom utvecklingspolitiken från 2007 och den operativa ramen för biståndseffektivitet från 2011 antogs båda med detta i åtanke. Dessa insatser är förenliga med de internationella åtgärder som lyder under OECD:s Parisförklaring från 2005 om främjande av fem nyckelkoncept för utvecklingsbistånd: utvecklingsländernas egenansvar för utvecklingsstrategier, givarländernas anpassning till lokalt fastställda strategier, harmonisering av det internationella utvecklingsbiståndet, resultatövervakning och ömsesidig ansvarighet mellan givare och partner när det gäller utvecklingsresultat. Den internationella ramen för biståndseffektivitet har reviderats genom Accra-handlingsplanen (2008) och partnerskapet från Busan för effektivt utvecklingssamarbete (2011). Efter antagandet av FN:s mål för hållbar utveckling gjordes ytterligare åtaganden i slutdokumentet från Nairobi (2016).
A. FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling
EU deltog aktivt i utarbetandet av 2030, som upprättar ett nytt globalt paradigm för att hjälpa till att utrota fattigdom och uppnå hållbar utveckling och som inbegriper principerna om att ingen ska lämnas på efterkälken och att man ska tillgodose behoven hos dem som ligger längst efter först. Agendan, som godkändes i New York i september 2015, bygger vidare på millennieutvecklingsmålen med 17nya mål för hållbar utveckling som är inriktade på ekonomiska, sociala, miljörelaterade och förvaltningsmässiga mål som ska uppnås senast 2030. EU och dess medlemsstater lade fram en för FN:s politiska högnivåforum för hållbar utveckling för första gången 2019. Dokumentet fokuserar på EU:s åtgärder för att uppnå Agenda2030 och kommer att utfärdas vart fjärde år. I juli 2023 lade EU fram sin första av genomförandet av Agenda2030 vid FN:s politiska högnivåforum för hållbar utveckling.
B. Det nya europeiska samförståndet om utveckling och EU:s agenda för förändring
Efter godkännandet av Agenda 2030 enades EU om en reviderad version av från 2005. I det nya samförståndet fastställs huvudprinciperna för målen för hållbar utveckling och en strategi som kommer att vägleda EU och dess medlemsstater i arbetet för att uppnå dessa mål vad avser utvecklingsländerna. Även om samförståndet främst är inriktat på utvecklingspolitik berör det också åtgärder inom andra politikområden genom tillämpning av principen om en konsekvent politik för utveckling. Att utrota fattigdomen är fortfarande det främsta målet för EU:s utvecklingspolitik. Samförståndet undertecknades den7juni 2017 av Europaparlamentets talman, Maltas premiärminister på rådets och medlemsstaternas vägnar, kommissionens ordförande samt vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Parlamentet har varit kritiskt till EU:s insatser för att uppnå målen för hållbar utveckling till 2030, särskilt med tanke på att covid-19-pandemin, Rysslands invasion av Ukraina och andra kriser har omintetgjort några av de framsteg som uppnåtts sedan 2015. Parlamentet har upprepade gånger uppmanat kommissionen att öka sina ansträngningar för att uppnå målen för hållbar utveckling, senast i en resolution från 2023.
I kommissionens från 2016 Nästa steg för en hållbar europeisk framtid – EU-åtgärder för hållbarhet integreras målen för hållbar utveckling i EU:s politiska ramverk och nuvarande prioriteringar för EU. Med blicken bortom sina gränser har EU på nytt åtagit sig att 0,7% av unionens bruttonationalinkomst (BNI) ska gå till utvecklingsbistånd, ett mål som nu ska uppnås senast 2030, med en komponent för de minst utvecklade länderna på 0,15–0,2% av BNI. Detta återspeglar de åtaganden som gjordes i Addis Abeba-handlingsplanen för utvecklingsfinansiering (som man enades om vid en FN-konferens 2015) och är en integrerad del av Agenda2030. 2021 uppgick EU:s samlade offentliga utvecklingsbistånd (från EU och från EU:s medlemsstater) till 0,49% av EU:s BNI.
C. Lagstiftnings- och finansieringsramar
EU:s finansieringsstrategi för yttre åtgärder (se tabellen nedan) har ändrats till följd av inrättandet av instrumentet Europa i världen. Efter kommissionens förslag till förordning av den14juni 2018 om inrättande av detta instrument och efter tre års förhandlingar med rådet och parlamentet trädde i kraft den14juni 2021. Den tillämpas retroaktivt från den1januari 2021.
En stor nyhet är instrumentet Europa i världen, som för närvarande är det viktigaste finansieringsinstrumentet för EU:s yttre åtgärder, med ett totalt anslag på 79,5miljarder euro för perioden 2021–2027. Instrumentet förenklar EU:s externa finansieringsstruktur (genom att slå samman tidigare program, däribland instrumentet för utvecklingssamarbete, det europeiska grannskapsinstrumentet, partnerskapsinstrumentet, det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, Europeiska fonden för hållbar utveckling och instrumentet som bidrar till stabilitet och fred). Det omfattar samarbete med alla länder utanför EU, med undantag av länder som är knutna till EU:s föranslutningsstöd, utomeuropeiska territorier och territorier som omfattas av geografiska program.
Instrumentet Europa i världen är strukturerat kring tre huvudpelare:
- Den geografiska pelaren, som består av program för länder i det (östra och södra) europeiska grannskapsområdet, Afrika söder om Sahara, Asien och Stillahavsområdet, Nord-, Syd- och Centralamerika och Karibien. Dessa program är inriktade på samarbetsområden såsom god samhällsstyrning, fattigdomsutrotning, migration, miljö och klimatförändringar, tillväxt och sysselsättning samt säkerhet och fred, bland andra övergripande frågor. Merparten av medlen för instrumentet Europa i världen går till denna pelare.
- Den tematiska pelaren, som består av program med global täckning för mänskliga rättigheter och demokrati, organisationer i det civila samhället, stabilitet och fred samt globala utmaningar.
- Snabbinsatser, som gör det möjligt att finansiera snabb kapacitet för krishantering, konfliktförebyggande och fredsbyggande. Sådana åtgärder syftar exempelvis till att koppla ihop humanitära insatser med utvecklingsinsatser, bygga upp resiliens i krisdrabbade länder och hantera utrikespolitiska prioriteringar.
Eftersom instrumentet Europa i världen också är utformat som ett flexibelt instrument omfattar det en ytterligare buffert för finansiering av nya utmaningar och prioriteringar (t.ex.insatser vid oförutsedda omständigheter, migrationstryck, kris-/efterkrissituationer och nya EU-initiativ eller internationella initiativ).
D. Fördelning av utgifterna för instrumentet Europa i världen
Den största delen av EU:s medel för yttre åtgärder slussas genom instrumentet Europa i världen, med en total budget på 79,5miljarder euro (för perioden 2021–2027). Geografiska program får cirka 75% av medlen och de tematiska programmen 8%. Dessutom är 12% reserverade för bufferten för nya utmaningar och prioriteringar och 4% för snabbinsatser. Återstoden, cirka2%, avser stödutgifter.
Mer information finns i för 2024.
Finansieringsanslagen för instrumentets tre pelare anges nedan. Siffrorna anges i miljoner.
Geografiska program | 8432,2 |
---|---|
Tematiska program | 990,8 |
Snabbinsatser | 437,8 |
Buffert för nya utmaningar och prioriteringar | 1323,6 |
Instrumentet Europa i världen är också ett centralt inslag i EU:s nya strategi , ett nyckelprojekt som syftar till att mobilisera upp till 300miljarder euro i investeringar i hållbar digital infrastruktur och energi- och transportinfrastruktur runtom i världen. Global Gateway är tänkt som både EU:s bidrag till att minska det globala investeringsgapet och EU:s svar på den geopolitiska utmaning som Kinas globala investeringsstrategi innebär. Investeringar som görs genom Global Gateway används för att finansiera hållbar infrastruktur för att bekämpa klimatförändringarna, skydda miljön och främja hållbar utveckling i hela världen. Ett viktigt exempel är , som lovar att mobilisera 150miljarder euro i investeringar i Afrika fram till 2030. Dessa investeringar syftar till att påskynda den gröna och den digitala omställningen, skapa hållbar tillväxt, stärka de nationella hälso- och sjukvårdssystemen och förbättra utbildningen i afrikanska länder. Instrumentet Europa i världen kommer att bidra till strategin genom sina fonder sin och garantikapacitet.
Europaparlamentets roll
- Rättslig ram: enligt artikel209 i EUF-fördraget ska parlamentet och rådet ”i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet besluta om de åtgärder som krävs för att genomföra politiken för utvecklingssamarbete”.
- Parlamentarisk granskning av genomförandet av politiken: parlamentet har rätt att ifrågasätta kommissionen och invända mot genomförandebeslut om det anser att kommissionen överskrider sina befogenheter. Parlamentet försöker också påverka genom att regelbundet diskutera politiken med kommissionen, i såväl formella som informella sammanhang. Inom ramen för instrumentet Europa i världen deltar parlamentet två gånger perår i en geopolitisk dialog med kommissionen.
- Budgetansvarig myndighet: parlamentet och rådet är EU:s gemensamma budgetmyndighet. Rådet har fortfarande den primära befogenheten att fatta beslut om den sjuåriga fleråriga budgetramen, men parlamentets godkännande krävs för att ramen ska kunna antas (artikel312 i EUF-fördraget). I artikel314 i EUF-fördraget fastställs ett förfarande för den årliga budgeten, som ska behandlas en gång i både parlamentet och rådet. När dessa behandlingar är avslutade kan parlamentet godkänna eller förkasta budgeten. På området internationellt samarbete följer parlamentets utskott för utveckling budgetförhandlingarna och lägger fram konkreta förslag rörande de budgetposter som hör till dess ansvarsområde.
Malte Frederik Hergaden