Europaparlamentet: befogenheter
Genom att utöva sina olika uppgifter befäster Europaparlamentet sin institutionella roll i utformningen av den europeiska politiken. Parlamentet säkrar respekten för de demokratiska principerna inom EU genom sitt deltagande i lagstiftningsprocessen, sina budget- och kontrollbefogenheter, sin medverkan i fördragsöversyner och sin interventionsrätt vid Europeiska unionens domstol.
Rättslig grund
Artiklarna 223–234 och 314 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
å
Europaparlamentet är den institution som representerar de europeiska medborgarna och utgör därigenom den demokratiska grunden för Europeiska unionen. För att EU ska få demokratisk legitimitet måste parlamentet till fullo delta i EU:s lagstiftningsförfarande och på medborgarnas vägnar utöva politisk kontroll över de andra EU-institutionerna.
Befogenheter av konstitutionell karaktär och ratificeringsbefogenheter (se faktablad1.2.4)
Sedan antogs krävs parlamentets samtycke till alla anslutningsfördrag för nya medlemsstater och alla associeringsavtal. Genom enhetsakten infördes också denna regel för internationella avtal som har stor betydelse för gemenskapens budget (regeln ersatte det tidigare förlikningsförfarandet från 1975). Med Maastrichtfördraget infördes denna regel för avtal som skapar en särskild institutionell ram, eller som ändrar en rättsakt som antagits enligt medbeslutandeförfarandet. Parlamentets samtycke krävs även för rättsakter som rör valförfarandet (sedan Maastrichtfördraget). Sedan Amsterdamfördraget antogs krävs parlamentets samtycke innan rådet kan fastställa att det finns en klar risk att en medlemsstat allvarligt bryter mot EU:sgrundläggande principer, och innan det kan utfärda rekommendationer till eller besluta om påföljder för denna medlemsstat. Omvänt måste varje översyn av Europaparlamentets ledamotsstadga godkännas av rådet.
Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande har parlamentet kunnat ta initiativ till en översyn av fördraget, och parlamentet har sista ordet när det gäller huruvida ett konvent ska sammankallas för att förbereda en framtida fördragsändring (artikel48.2 och 48.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget)).
Parlamentets deltagande i lagstiftningsprocessen (se faktablad1.2.3)
Parlamentet deltar i antagandet av unionens lagstiftning i olika hög grad beroende på den rättsliga grunden för varje enskild rättsakt. Parlamentets roll har utvecklats från enbart rådgivande till medbeslutande på samma villkor som rådet.
A. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet
När Nicefördraget (se faktablad1.1.4) trädde i kraft infördes medbeslutandeförfarandet för 46rättsliga grunder i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget). Medbeslutandeförfarandet innebar i princip att parlamentet blev likställt med rådet. Om de två institutionerna var eniga antogs rättsakten vid första eller andra behandlingen, men om de var oeniga krävdes en förlikning innan rättsakten kunde antas.
När Lissabonfördraget (se faktablad1.1.5) trädde i kraft döptes medbeslutandeförfarandet om till det ordinarie lagstiftningsförfarandet (artikel294 i EUF-fördraget). Genom det fördraget underställdes över 40nya politikområden detta förfarande för första gången, t.ex.områden såsom frihet, säkerhet och rättvisa, utrikeshandel, miljöpolitik och den gemensamma jordbrukspolitiken.
B. åöڲԻ
åöڲԻ tillämpas fortfarande när det gäller artiklarna 27, 41 och 48 i EU-fördraget samt på områdena beskattning, konkurrens, tillnärmning av lagstiftning som inte rör den inre marknaden och på vissa delar av socialpolitiken.
C. Samarbetsförfarandet (avskaffat)
Samarbetsförfarandet (tidigare artikel252 i EG-fördraget) infördes genom Europeiska enhetsakten och utvidgades genom Maastrichtfördraget till att omfatta de flesta lagstiftningsområden där rådet fattar majoritetsbeslut. Enligt samarbetsförfarandet var rådet skyldigt att vid andra behandlingen ta hänsyn till de ändringar som parlamentet hade antagit med absolut majoritet och som kommissionen hade godkänt. I och med att detta förfarande infördes fick parlamentet för första gången verkliga lagstiftningsbefogenheter, men det avskaffades när Lissabonfördraget trädde i kraft (se faktablad1.1.5).
D. ҴǻäԲԲԻöڲԻ
ҴǻäԲԲԻöڲԻ (tidigare kallat ٲ⳦öڲԻ) infördes genom Europeiska enhetsakten 1986. Enligt Maastrichtfördraget tillämpades detta förfarande inom de få lagstiftningsområden där rådet fattar enhälliga beslut. Med Amsterdamfördraget har dessa begränsats till strukturfonderna och ԳåԾԲsfonden.
Enligt Lissabonfördraget omfattar godkännandeförfarandet vissa nya områden, till exempel artiklarna7, 14, 17, 27, 48, 50 i EU-fördraget och artiklarna 19, 83, 86, 218, 223, 311, 312 i EUF-fördraget samt åtgärder som ska antas av rådet när ett ingripande av EU anses vara nödvändigt och då fördragen inte föreskriver de nödvändiga befogenheterna för detta (artikel 352 i EUF-fördraget).
E. Ծپپäٳ
Genom Maastrichtfördraget fick parlamentet initiativrätt på lagstiftningsområdet, men denna rätt begränsas till att parlamentet får uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag. Denna rätt har behållits i Lissabonfördraget (artikel225 i EUF-fördraget) och förklaras på ett mer detaljerat sätt i ett interinstitutionellt avtal mellan parlamentet och kommissionen. Dessutom finns det några specifika fall där parlamentet har fått direkt initiativrätt. Denna direkta initiativrätt gäller bestämmelserna om parlamentets egen sammansättning, valet av dess ledamöter och de allmänna villkoren för hur ledamöterna ska utföra sina åligganden samt tillsättning av tillfälliga undersökningskommittéer liksom föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning.
I en resolutionsom antogs i juni 2022 förklarade parlamentet att det är ”fast övertygat om att fördragen bör ses över så att parlamentet, som är den enda direktvalda EU-institutionen och därmed den institution som företräder medborgarna i EU:s beslutsprocess, ges en generell och direkt rätt att ta initiativ till lagstiftning”.
Budgetbefogenheter (se faktablad1.2.5)
Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft görs inte längre någon skillnad mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter. Därmed är parlamentet jämställt med rådet i det årliga budgetförfarandet, som nu liknar det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
Parlamentet är liksom tidigare en av den budgetansvariga myndighetens två grenar (artikel314 i EUF-fördraget). Det deltar i budgetförfarandet redan från förberedelsestadiet, särskilt när de allmänna riktlinjerna och de olika typerna av utgifter ska fastställas. Parlamentet antar budgeten och kontrollerar dess genomförande (artikel318 i EUF-fördraget). Det beviljar ansvarsfrihet för budgetens genomförande (artikel319 i EUF-fördraget).
Parlamentet ska slutligen också godkänna den fleråriga budgetramen (artikel312 i EUF-fördraget). Den fleråriga budgetramen för perioden 2014–2020 är den första som antagits i enlighet med EUF-fördraget.
Befogenheter att kontrollera kommissionen
Parlamentet har flera olika kontrollbefogenheter. Det ska framför allt diskutera den allmänna rapport som kommissionen förelägger parlamentet (artikel233 i EUF-fördraget) och tillsammans med rådet övervaka kommissionens genomförandeakter och delegerade akter (artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget).
A. Kommissionens tillsättning
År 1981 började parlamentet informellt godkänna tillsättningen av kommissionen genom att gå igenom och godkänna dess program. Det var dock inte förrän Maastrichtfördraget trädde i kraft (1992) som parlamentets godkännande krävdes innan medlemsstaterna kunde utse kommissionens ordförande och ledamöter som ett kollegium. Med Amsterdamfördraget gick man ett steg längre genom att kräva att parlamentet ska godkänna kommissionens ordförande först och därefter de övriga ledamöterna. Parlamentet införde också ett system med utfrågningar av nominerade ledamöter av kommissionen 1994. Enligt Lissabonfördraget måste kandidaten till ordförandeposten i kommissionen väljas i överensstämmelse med resultaten i EU-valet. I sin uppmanade parlamentet därför de europeiska politiska partierna att nominera kandidater till ämbetet som ordförande för kommissionen i syfte att stärka båda institutionernas politiska legitimitet. Sedan 2014 tillämpas ett förfarande med s.k.Spitzenkandidaten, som innebär att europeiska politiska partier före valet till Europaparlamentet utser toppkandidater för ämbetet som kommissionens ordförande. Även om processen slutligen förkastades 2019 anses den vara viktig för EU-institutionernas öppenhet och politiska legitimitet (se faktablad1.3.3).
B. Misstroendevotum
Sedan Romfördraget trädde i kraft har det varit möjligt att lämna in förslag om misstroendevotum (även kallad ٰDZԻdzöٲԾԲ) mot kommissionen. Nu finns det allmänna bestämmelser om parlamentets rätt att rösta om ett förslag om misstroendevotum i artikel17.8 i EU-fördraget och i artikel234 i EUF-fördraget. Ett misstroendevotum kräver två tredjedelars majoritet av de avgivna rösterna och en majoritet av Europaparlamentets samtliga ledamöter. Om förslaget till misstroendevotum antas ska kommissionen som helhet avgå. Även vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ska då avgå från de skyldigheter som denna representant fullgör inom kommissionen. Hittills har parlamentet vid flera tillfällen – dock förgäves – försökt använda de relevanta fördragsbestämmelserna och föregångarna till dessa bestämmelser för att avsätta ett kommissionskollegium.
C. ʲԳٲڰåǰ
Alla ledamöter får ställa frågor för skriftligt besvarande till ordföranden för Europeiska rådet, rådet, kommissionen eller vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Enligt artikel230 i EUF-fördraget ska kommissionen muntligen eller skriftligen besvara frågor som ställs till den av parlamentet eller dess ledamöter, och Europeiska rådet och rådet ska höras av parlamentet på de villkor som fastställs i Europeiska rådets och rådets arbetsordningar.
Det finns således muntliga och skriftliga parlamentsfrågor, med eller utan debatt, och frågor till frågestunden.
D. ԻöԾԲdzٳé
Enligt artikel226 i EUF-fördraget har parlamentet rätt att tillsätta en tillfällig undersökningskommitté för att undersöka påstådda överträdelser eller missförhållanden vid tillämpningen av EU-rätten. I samma artikel anges att närmare bestämmelser om utövandet av undersökningsrätten ska fastställas av parlamentet på eget initiativ genom förordningar i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, efter rådets och kommissionens godkännande. Till dess att en sådan förordning har antagits utövas undersökningsrätten i enlighet med ett interinstitutionellt avtal från 1995, som fogats till parlamentets arbetsordning. Parlamentet har vid upprepade tillfällen framfört att kommunikationen och samarbetet mellan de tre institutionerna behöver förbättras, för att parlamentet ska kunna fullgöra sitt uppdrag på grundval av artikel226 i EUF-fördraget. År2014 antog parlamentet en . Förhandlingarna mellan de tre institutionerna om förslaget har dock befunnit sig i ett konstant dödläge. Följaktligen antog parlamentet i april 2019 en i vilken parlamentet uttryckte sitt djupaste missnöje med rådets och kommissionens attityd, eftersom dessa – efter mer än fyra års informella möten – fortsätter att sätta käppar i hjulet för ett formellt möte för att diskutera möjliga lösningar på de problem som konstaterats. I sin resolution anser parlamentet att rådet och kommissionen inte har respekterat principen om interinstitutionellt samarbete och uppmanar dem att återuppta förhandlingarna i detta ärende med det nyvalda parlamentet.
E. Kontroll av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Parlamentet har rätt att få regelbunden information på detta område, och det kan ställa frågor eller lägga fram rekommendationer till rådet. Parlamentet ska höras om de viktigaste aspekterna och de grundläggande valmöjligheterna när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) (artikel36 i EU-fördraget). Genomförandet av det har förbättrat samrådet om de ekonomiska aspekterna av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Inrättandet av ämbetet för unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik innebär att parlamentets inflytande har ökat, eftersom den höga representanten också är vice ordförande för kommissionen.
Talan vid Europeiska unionens domstol
Parlamentet har rätt att väcka talan vid Europeiska unionens domstol om en annan institution bryter mot fördraget.
Parlamentet har interventionsrätt, det vill säga att man kan stödja en av parterna i ett mål inför domstolen. Denna rätt utnyttjades i det viktiga s.k. isoglukos-målet (dom av den29oktober 1980 i målen138/79 och 139/79). I sin dom ogiltigförklarade domstolen en rådsförordning på grund av att rådet inte hade uppfyllt sin skyldighet att samråda med parlamentet. Parlamentet kan väcka passivitetstalan vid EU-domstolen mot en EU-institution som i strid med fördraget underlåter att vidta åtgärder (artikel265 i EUF-fördraget), vilket parlamentet gjorde t.ex.i mål13/83, där rådet dömdes för att ha underlåtit att vidta åtgärder på området för den gemensamma transportpolitiken.
Med Amsterdamfördraget fick parlamentet befogenhet att väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt från en annan EU-institution, men endast för att tillvarata sina egna rättigheter. Sedan Nicefördraget behöver parlamentet inte längre påvisa särskilda skäl, och kan därför numera väcka talan på samma sätt som rådet, kommissionen och medlemsstaterna. Parlamentet kan vara svarande om talan förs mot en rättsakt som antagits enligt medbeslutandeförfarandet, eller om en av dess rättsakter är avsedd att ha rättsverkan i förhållande till tredje man. Artikel263 i EUF-fördraget följer således EU-domstolens domar i målen320/81, 294/83 och 70/88.
Parlamentet får slutligen också inhämta EU-domstolens yttrande i syfte att fastställa huruvida ett planerat interinstitutionellt avtal är förenligt med fördraget (artikel218 i EUF-fördraget).
Framställningar (se faktablad4.1.4)
När EU-medborgare utövar sin rätt att göra framställningar vänder de sig till Europaparlamentets talman (artikel227 i EUF-fördraget).
Europeiska medborgarinitiativ (se faktablad4.1.5)
Parlamentet anordnar en utfrågning med förslagsställare som redan fått sina europeiska medborgarinitiativ registrerade. Detta sker under ledning av utskottet för framställningar. Den17april 2019 antog parlamentet och rådet formellt , vilken trädde i kraft den1januari 2020.
Utnämning av ombudsmannen
Enligt Lissabonfördraget ska parlamentet välja Europeiska ombudsmannen (artikel228 i EUF-fördraget) (se faktablad1.3.16).
Eeva Pavy