Ϸվ

En europeisk invandringspolitik som är framsynt, heltäckande och solidaritetsbaserad är ett viktigt mål för EU. Syftet med invandringspolitiken är att få till stånd en balanserad strategi för att hantera både reguljär och irreguljär invandring.

Rättslig grund

Artiklarna 79 och 80 i (-ö).

öٱ

Reguljär invandring:EU har befogenhet att fastställa vilka villkor som ska gälla för medborgare i länder utanför EU, så kallade tredjelandsmedborgare, när de vill resa in och vistas ienmedlemsstat, också när det handlar om ڲåٱöԾԲ. Medlemsstaterna har rätten att bestämma hur många tredjelandsmedborgare de ska ta emot när det handlar om personer som söker arbete.

Integration: EU kan uppmuntra och stödja åtgärder som vidtas av medlemsstaterna för att främja integrationen av tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta på deras territorium. Det finns dock inga EU-bestämmelser om harmonisering av nationella lagar och förordningar.

Bekämpning av irreguljär invandring: EU ska förebygga och minska den irreguljära invandringen, särskilt genom att bedriva en verkningsfull återvändandepolitik, på ett sätt som är förenligt med de grundläggande rättigheterna.

Återtagandeavtal: EU har behörighet att ingå avtal med länder utanför EU för att de av deras medborgare som inte (längre) uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning i en av medlemsstaterna ska kunna skickas tillbaka till hemlandet eller ursprungslandet.

å

En balanserad strategi för invandring: EU:s mål är att uppnå en balanserad strategi för att hantera reguljär invandring och bekämpa irreguljär invandring. För att kunna hantera migrationsflödena på ett lämpligt sätt måste man garantera en rättvis behandling av tredjelandsmedborgare som uppehåller sig lagligt i medlemsstaterna, öka insatserna mot den irreguljära invandringen, inbegripet människohandel och smuggling av migranter, och främja ett närmare samarbete med länder utanför EU på alla områden. EU har som mål att utarbeta en enhetlig uppsättning rättigheter och skyldigheter för reguljära invandrare, jämförbara med dem som gäller för EU-medborgare.

Solidaritetsprincipen: Enligt Lissabonfördraget ska invandringspolitiken styras av principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna, även i finansiellt avseende (artikel 80 i EUF-fördraget).

Resultat

A. Institutionell utveckling till följd av Lissabonfördraget

Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft i december 2009 (se faktablad 1.1.5), infördes omröstning med kvalificerad majoritet i frågor om reguljär invandring. Dessutom fastställdes enny rättslig grund för integrationsåtgärder. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet används numera för politik som avser både irreguljär och reguljär invandring, vilket gör parlamentet till enmedlagstiftare jämbördig med rådet. Det bör dock konstateras att rådet på egen hand får besluta om provisoriska åtgärder vid en plötslig tillströmning av medborgare från tredjeländer, efter att ha hört Europaparlamentet (artikel78.3 i EUF-fördraget).

I Lissabonfördraget klargjordes också att EU på detta område delar befogenheter med medlemsstaterna, inte minst när det gäller hur många migranter som ska tillåtas att lagligen resa in i en medlemsstat för att söka arbete (artikel79.5 i EUF-fördraget). Slutligen har EU-domstolen nu fullständig behörighet på invandrings- och asylområdet.

B. Politisk utveckling

1. En övergripande strategi för migration och rörlighet

I , som kommissionen antog 2011, fastställs en allmän ram för EU:s förbindelser med tredjeländer på migrationsområdet. Strategin bygger på fyra pelare: reguljär invandring och rörlighet, irreguljär invandring och människohandel, internationellt skydd och asylpolitik samt maximering av migrationens och rörlighetens utvecklingseffekter. Migranternas mänskliga rättigheter är en övergripande fråga i denna strategi.

2. Strategiska riktlinjer från juni 2014

Stockholmsprogrammet för området med frihet, säkerhet och rättvisa, som antogs idecember2009, löpte ut i december 2014 (se faktablad 4.2.1). I mars 2014 offentliggjorde kommissionen ett nytt meddelande, , där den presenterade sin vision om den framtida agendan för området med frihet, säkerhet och rättvisa. I enlighet med artikel68 iEUF-fördraget fastställde Europeiska rådet sedan, i sina slutsatser av den 26 och 27 juni 2014, för lagstiftningsprogrammet och den operativa programplaneringen på området med frihet, säkerhet och rättvisa för perioden 2014–2020. Det handlar här inte längre om ett program, utan snarare om riktlinjer som är inriktade på införlivande, genomförande och konsolidering av redan befintliga rättsliga instrument och åtgärder. I riktlinjerna betonas att det behövs en helhetssyn på migration där man använder sig av reguljär migration på bästa möjliga sätt, ger skydd åt dem som behöver det, bekämpar irreguljär migration och förvaltar gränserna på ett effektivt sätt. Nya strategiska riktlinjer har ännu inte antagits.

3. Den europeiska migrationsagendan

I maj 2015 offentliggjorde kommissionen . I agendan öDzs omedelbara åtgärder för att ta itu med den rådande krissituationen i Medelhavet samt åtgärder som skulle vidtas under de kommande åren för att bättre hantera invandringens alla aspekter.

På grundval av denna agenda offentliggjorde kommissionen i ett i april 2016 sina riktlinjer för reguljär migration och för asyl. Riktlinjerna omfattar fyra huvudområden för reguljär migration: att se över direktivet om blåkort, att locka till sig innovativa entreprenörer iunionen, att skapa en mer sammanhängande och effektiv modell för hantering av laglig migration på unionsnivå genom en utvärdering av de befintliga ramarna och att stärka samarbetet med viktiga ursprungsländer, i syfte att skapa lagliga vägar till EU och samtidigt förbättra återvändandet av dem som inte har rätt att stanna.

I oktober 2019 släppte kommissionen sin senaste lägesrapport om genomförandet av deneuropeiska migrationsagendan, i vilken man undersöker framsteg och brister i genomförandet av agendan. I september 2021, ett år efter antagandet av den nya migrations- och asylpakten, antog kommissionen sin första , som omfattar alla aspekter av migrationshanteringen och utvärderar den viktigaste utvecklingen inom migrations- och asylpolitiken under den föregående perioden på ett och ett halvt år. Den andra kom den 6 oktober 2022.

All policyutveckling övervakas noga av , som inrättades 2008 som ett EU-nätverk av migrations- och asylexperter från alla medlemsstater, som samarbetar för att tillhandahålla objektiv, jämförbar och relevant information för detta politikområde.

4. Den nya migrations- och asylpakten

I enlighet med sitt arbetsprogram för 2020 offentliggjorde kommissionen sin nya pakt iseptember2020. Denna syftar till att integrera asylförfarandet i den övergripande migrationshanteringen genom att koppla det till förhandskontroll och återvändande, samtidigt som den också omfattar förvaltningen av de yttre gränserna, starkare framsyn, krisberedskap och krishantering i kombination med en solidaritetsmekanism samt yttre förbindelser med länder utanför EU som är viktiga ursprungs- och transitländer (se faktablad 4.2.2). Den senare innehåller en om att utveckla kompletterande lagliga vägar till skydd, såsom vidarebosättning och andra former av humanitärt mottagande, såsom ideella sponsorprogram, men även vägar som är kopplade till utbildning och arbete.

Den 15 november 2023 lade kommissionen fram . Där ingick ett förslag om en EU-talangreserv, tillsammans med åtgärder som förenklar förfarandena för erkännande av kvalifikationer för att främja rörlighet för studerande och rörlighet på arbetsmarknaden.

C. Utvecklingen på lagstiftningsområdet

Ett antal viktiga direktiv om invandring har antagits sedan 2008, och flera har redan reviderats.

1. Reguljär invandring

Eftersom det har visat sig svårt att anta generell lagstiftning för all arbetskraftsinvandring till EU innebär den nuvarande strategin att man antar lagstiftning sektorsvis för olika kategorier av migranter i syfte att åstadkomma en politik för reguljär invandring på EU-nivå.

Genom om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning skapades det så kallade -åǰٱ, ett särskilt arbets- och uppehållstillstånd med mer förmånliga villkor som kan utfärdas i ett påskyndat förfarande, så att arbetstagare från tredjeländer kan ta högkvalificerade arbeten i medlemsstaterna. I juni 2016 öDz kommissionen en översyn av systemet, bland annat mindre stränga kriterier för inresa, en lägre lönetröskel/minsta varaktighet för det anställningskontrakt som krävs, bättre bestämmelser om ڲåٱöԾԲ och avskaffande av parallella nationella system, men medlemsstaterna motsatte sig detta. Efter att den nya pakten tillkännagetts inledde parlamentet och rådet på nytt arbetet med översynen, och den 15 september 2021 godkände parlamentet den överenskommelse som hade nåtts med rådet. De nya reglerna föreskriver flexiblare inresekriterier (ett giltigt anställningsavtal eller ett bindande erbjudande om sex månaders anställning är tillräckligt), samtidigt som de sänker den minimilön som sökande måste ha för att ha rätt till blåkortet och gör det lättare för blåkortsinnehavare att resa mellan EU-länder och återförenas med sina familjer. trädde i kraft den 27 november 2021, och tidsfristen för att införliva det var den 18 november 2023.

I anges ett gemensamt, förenklat förfarande för tredjelandsmedborgare som ansöker om uppehålls- och arbetstillstånd i en medlemsstat, liksom en gemensam uppsättning rättigheter som de reguljära invandrarna ska omfattas av. I, som antogs i mars 2019, konstaterades att tredjelandsmedborgare saknar information om sina rättigheter, vilket är ett hinder för direktivets mål att främja deras integration och icke-diskriminering. I april 2022 öDz kommissionen en omarbetning av direktivet för att förenkla och förtydliga dess tillämpningsområde. Parlamentet och rådet nådde en politisk överenskommelse i december 2023. Direktiv (EU) 2024/1233 publicerades i EU:s officiella tidning den 30 april 2024. Direktivet gör det enklare för sökande och arbetsgivare att få ett kombinerat arbets- och uppehållstillstånd och inför nya åtgärder som syftar till att stärka skyddet för arbetstagare från tredjeland mot exploatering.

, som antogs i februari 2014, reglerar villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för äDzԲԲäԾԲ. Migrerande säsongsarbetare får vistas lagligen och tillfälligt i EU under en period på mellan fem och nio månader (beroende på medlemsstat) för att utföra arbete som är kopplat till säsong eller årstid, samtidigt som de behåller sin huvudsakliga bosättning utanför EU. I direktivet klargörs också vilka rättigheter som sådana migrerande arbetstagare kan göra anspråk på. I juli 2020 utfärdade kommissionen , där den också aviserade en första genomföranderapport 2021. Den har dock försenats och väntas nu komma under första halvåret 2024.

om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal antogs den15maj 2014. Direktivet gör det lättare för företag och multinationella bolag att tillfälligt flytta sina chefer, specialister och praktikanter till sina filialer och dotterbolag i EU. Den första ԴdzöԻǰٱ var planerad att läggas fram i november 2019.

om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pair-arbete antogs den11maj 2016 och skulle genomföras i den nationella rätten senast den23maj 2018. Direktivet ersätter tidigare instrument som omfattar studerande och forskare genom att utvidga tillämpningsområdet för dessa instrument och göra det lättare att tillämpa dem.

Slutligen är det fortfarande rådets som reglerar de varaktigt bosatta tredjelandsmedborgarnas ställning i EU. Direktivet ändrades 2011 i syfte att utvidga dess tillämpningsområde till flyktingar och andra personer som beviljats internationellt skydd. I från mars 2019 konstaterades att medlemsstaterna, i stället för att aktivt främja EU-uppehållstillståndet för varaktigt bosatta, främst utfärdar långvariga nationella uppehållstillstånd. Dessutom utnyttjar endast ett fåtal tredjelandsmedborgare sin rätt att flytta till andra medlemsstater. I april 2022 kommissionen en omarbetning av direktivet i syfte att skapa en verklig ställning som varaktigt bosatt i EU, i synnerhet genom att stärka varaktigt bosatta personers rätt att flytta till och arbeta i andra medlemsstater. Parlamentet antog sitt förhandlingsmandat i april 2023. Rådet antog sitt förhandlingsmandat i november 2023. Den30november 2023 inledde parlamentet och rådet interinstitutionella förhandlingar i syfte att färdigställa en slutlig lagtext.

2. Integration

åٲ innehåller bestämmelser om rätt till ڲåٱöԾԲ som går utöver rätten till respekt för privat- och familjelivet enligt artikel8 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Eftersom det i ԴdzöԻǰٱ för 2008 slogs fast att direktiv 2003/86/EG inte hade tillämpats fullt ut och på rätt sätt i medlemsstaterna offentliggjorde kommissionen i april 2014 ett med vägledning till medlemsstaterna om hur det skulle tillämpas. I (mars 2019) drogs slutsatsen att genomförandet av direktivet hade förbättrats sedan 2008. Detta berodde delvis på de överträdelseförfaranden som inletts av kommissionen, 2014 års vägledningsdokument och de många domarna från Europeiskaunionens domstol.

EU:s befogenheter på integrationsområdet är begränsade. I juli 2011 antog kommissionen . Mer nyligen, närmare bestämt i november 2020, lade kommissionen fram en för integration och inkludering för 2021–2027, som omfattade en handlingsram och konkreta initiativ som syftar till att hjälpa medlemsstaterna att integrera och inkludera de omkring 34 miljoner tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta på unionens territorium i utbildning, sysselsättning, hälso- och sjukvård och boende. Planen sammanför övervakningsåtgärder och användning av nya digitala verktyg och insatser för att främja migranters deltagande i samhället, öka möjligheterna till EU-finansiering och bygga partnerskap med flera aktörer på olika förvaltningsnivåer. Bland de befintliga instrumenten återfinns , , samt den nyligen inrättade expertgruppen för migranters syn på migration, asyl och integration, som sammanträdde för inovember2020 och har hållit regelbundna möten sedan dess.

Specialiserade finansieringsinstrument för att stödja den nationella integrationspolitiken bygger på asyl-, migrations- och integrationsfonden () och Europeiska socialfonden () inom den nya fleråriga budgetramen 2021–2027.

3. Irreguljär invandring

EU har antagit flera viktiga lagtexter för att motverka irreguljär invandring:

  • Paketet för att motverka hjälp till olovlig inresa, transitering och vistelse omfattar rådets om fastställande av en gemensam definition av hjälp till olovlig inresa, transitering och vistelse och , där det införs straffrättsliga påföljder för ett sådant agerande. Paketet kompletteras av rådets , som innehåller föreskrifter om utfärdande av uppehållstillstånd för personer som blivit föremål för människohandel eller människosmuggling och som samarbetar med de behöriga myndigheterna (mer information om människohandel finns i faktabladet om straffrättsligt samarbete 4.2.6). Imaj 2015 antog kommissionen , och i enlighet med handlingsplanen har kommissionen genomfört en ھ-ܳٱäԲ av tillämpningen av de befintliga rättsliga ramarna, som föregicks av ett offentligt samråd. Kommissionen fann att det vid den aktuella tidpunkten inte fanns tillräckligt med bevis för att personer eller organisationer som ger humanitärt bistånd kriminaliseras, och drog slutsatsen att EU:s rättsliga ramar mot smuggling av migranter fortfarande är nödvändiga i den rådande situationen. I sin av den 5 juli 2018 uppmanade parlamentet kommissionen att ta fram riktlinjer för medlemsstaterna för att förhindra att det humanitära biståndet kriminaliseras, och en ܳٴڰåԾԲ om detta hölls i september 2018. Som en del av sin nya pakt utfärdade kommissionen ett med vägledning om tolkningen av direktivet om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse, där det tydligt anges att fullgörandet av den rättsliga skyldigheten att rädda människor i sjönöd inte kan kriminaliseras, men avhöll sig från att kräva ytterligare ansträngningar och lämnade över ansvaret för sök- och räddningsinsatserna på icke-statliga organisationer och privata fartyg. Efter ett antog kommissionen i september 2021 en förnyad . Den 28 november 2023 lade kommissionen fram ett om förstärkning av polissamarbetet för att förebygga, upptäcka och utreda migrantsmuggling och människohandel och om förstärkning av Europols stöd till förebyggande och bekämpande av sådana brott. Den presenterade också ett om fastställande av minimiregler för att förebygga och motverka hjälp till olovlig inresa, transitering och vistelse i unionen samt om ersättande av rådets direktiv 2002/90/EG och rådets rambeslut 2002/946/RIF.
  • I anges gemensamma normer och förfaranden i EU för återvändande av tredjelandsmedborgare som uppehåller sig irreguljärt i medlemsstaterna. Den första ԴdzöԻǰٱ antogs i mars 2014. I september 2015 offentliggjorde kommissionen , och i oktober 2015 antogs rådets slutsatser om återvändandepolitikens framtid. I mars 2017 kompletterade kommissionen handlingsplanen med ett om ”en effektivare återvändandepolitik i Europeiska unionen – en förnyad handlingsplan”, och en om effektivare återvändanden. I september 2017 offentliggjorde kommissionen sin uppdaterade med vägledning för nationella behöriga myndigheter när de utför uppgifter i samband med återvändande. 2016 antog parlamentet och rådet dessutom om inrättandet av eneuropeisk resehandling för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt imedlemsstaterna. Den nyligen moderniserade och förstärkta (Frontex) hjälper i allt högre grad medlemsstaterna i deras återvändanderelaterade verksamhet. I september 2018 öDz kommissionen en omarbetning av återvändandedirektivet för att påskynda förfaranden, med tydligare förfaranden och regler för att förhindra missbruk, effektiva program för frivilligt återvändande i medlemsstaterna och tydligare bestämmelser om förvar. En riktad visade att förslaget skulle medföra betydande kostnader för medlemsstaterna genom utökat förvarstagande. Det fanns inga tydliga belägg för att förslaget skulle leda till en effektivisering av återvändandena, men det var sannolikt att det skulle leda till kränkningar av irreguljära migranters grundläggande rättigheter. I sin resolution av den 17 december 2020 om betonade parlamentet att effektiviteten iEU:såtervändandepolitik inte bara måste mätas i förhållande till antalet återvändanden utan också måste ta hänsyn till respekten för grundläggande rättigheter och förfarandegarantier. Föredraganden (Tineke Strik, från den gröna gruppen) lade fram sitt förslag till betänkande den 21 februari 2020. Arbetet med pågår. I sin nya pakt arbetar kommissionen i riktning mot ett gemensamt EU-system för återvändande, med mer operativt stöd till medlemsstaterna, med Frontex som den operativa aktören i EU:s återvändandepolitik, tillsammans med utnämningen av en samordnare för återvändande, som stöds av ett nytt återvändandenätverk på hög nivå. Den första EU-samordnaren för återvändande, Mari Juritsch, utsågs i mars 2022. Kommissionen har publicerat sin (april2021), policydokumentet ”” (januari 2023) och sin om ömsesidigt erkännande av beslut om återvändande och om påskyndande av återvändanden (mars 2023).
  • I anges sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare som anställer tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet. Den första ԴdzöԻǰٱ för direktivet lades fram den 22 maj 2014. Efter tillkännagivandet iden nya pakten antog kommissionen i september 2021 ett i syfte att stärka genomförandet och samtidigt skydda irreguljära migranters rättigheter.
  • Sedan 2001 har medlemsstaterna ömsesidigt erkänt sina respektive beslut om avvisning eller utvisning (), varvid ett beslut av en medlemsstat att avvisa eller utvisa entredjelandsmedborgare som befinner sig i en annan medlemsstat respekteras och efterlevs.

EU håller samtidigt på att förhandla om och ingå med ursprungs- och transitländer i syfte att återsända irreguljära migranter och att samarbeta i kampen mot människohandel. I dessa avtal föreskrivs att gemensamma kommittéer för återtagande ska övervaka genomförandet av dem. De är också kopplade till överenskommelser om viseringslättnader, som syftar till att ge tillräckliga incitament för förhandlingar om återtagande idet berörda tredjelandet utan att den irreguljära migrationen ökar.

Kommissionen har också ingått informella överenskommelser om återvändande och återtagande som mötts av skarp kritik från parlamentet, eftersom de inte har omfattats av parlamentets granskning, och väckt frågor om ansvarsskyldighet och transparens.

Kommissionen har föreslagit EU-handlingsplaner för (ԴDZ𳾲2022), (december 2022), (juni 2023) och (oktober 2023).

Europaparlamentets roll

Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande har parlamentet varit aktivt delaktigt, som fullvärdig medlagstiftare, i antagandet av ny lagstiftning om både irreguljär och reguljär invandring.

Parlamentet har också antagit flera resolutioner på eget initiativ om migration. Det omfattar om situationen i Medelhavet och behovet av ett helhetsgrepp på migration i EU, om nya vägar för laglig arbetskraftsmigration och med rekommendationer till kommissionen om politik och lagstiftning för laglig migration.

Här kan du läsa mer om detta ämne:

Pablo Abril Marti / Georgiana Sandu